Min lilla mormor

Ibland tyckte jag att du var tjatig och besvärlig, emellanåt tyckte jag att du var tjurig. Till syvende och sist, och mest av allt, var du dock en person som betydde enormt mycket för mig – inte minst under barn- och ungdomsåren.

Du & morfar tog mig med på utlandssemestrar och under en av dem, på Hvar 1978, var det du som lärde mig att simma. Varje kväll under den semestern, och många gånger under återstoden av ditt liv, sjöng vi vår ”Lena kan simma-sång” tillsammans. Det var fint.

Skansen, Gröna Lund, biobesök, fina presenter & slantar – allt extra var det du & morfar som stod för.  Jag älskade middagarna hos er, god mat (alltid med efterrätt) och intressanta människor. Jag var inte mer än 7 år gammal när jag gav mig in i min första politiska debatt – motståndare var middagsgästen tillika socialdemokratiske riksdagsmannen Hans-Göran Franck. Spännande.

Jag ringde dig varje dag efter skolan, år efter år och du tog dig alltid tid. Du kallade mig mormors hjärtas ros och det var bara några år sedan du berättade vilken sorts ros jag var: Blekt aprikosfärgad. Lät vackert!

Nästan 97 år gammal har du nu somnat in, i lördags kväll på Danderyds sjukhus. Jag är innerligt glad att du inte var ensam. Ett innehållsrikt liv, där du som dotter till kommunistledaren Hugo Sillén var en del av ett stycke historia, har nu nått sitt slut.  Det känns oerhört tomt, oväntat tomt och väldigt sorgesamt. Tänk att det kan vara så, att förnuftet blir fullkomligen överöst av känslor. Jag vet ju att du kände dig färdig med livet, men nu när det är för sent känner jag mig inte färdig med dig…

Puss & kram mormor & tjingelibutt! <3

/ Ditt hjärtas ros

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *