I förra veckan undrade en tjej på jobbet om jag var intresserad av att hänga med på en Ålandskryssning. Redan inledningsvis frågade dock  tjejen, som heter Anna, “Är du anti Vikingkryssningar?”. Jag medgav att jag nog är en smula avigt inställd till hela Vikingprylen och tackade nej till att följa med (uppskattade ändå verkligen att bli tillfrågad!). “Jag misstänkte faktiskt att du inte var nå’n Vikingtjej” sade Anna varpå jag började fundera: Hur hade hon listat ut det? Syns det på nå’t sätt?! Eller är det något annat i min person som tyder på det? Hm, jag blir ju liiite orolig om jag är så lättläst 😉

Faktum är att jag bara har varit på en Ålandskryssning under hela mitt 40-åriga liv; denna var 1989 och fullständigt misslyckad 🙁 Tanken var att det skulle bli en nöjesresa med arbetsgivaren Distro Pack AB, där både jag och min dåvarande sambo Johan var anställda. På återresan var Johan spårlöst försvunnen och jag var jätteorolig. Kollegornas skämt om att han hade hittat en annan tjej att hångla med bet föga på mig just då (märkligt, för jag var fruktansvärt svartsjuk på den tiden); jag var mest rädd att han hade råkat ut för någon form av våld eller hade fallit överbord… Så småningom visade det sig dock att Johan inte ens fanns med på färjan – han (som faktiskt var nykter) hade hamnat vid fel sällskap i Mariehamn och råkat hamna i fyllecell med ett gäng överförfriskade ungdomar.

Märkligt hur en enskild och negativ upplevelse kan ge så bestående avtryck, men efter den resan har jag aldrig varit sugen på en returmatch. Fast vem vet, man ska som bekant aldrig säga aldrig och jag brukar vara en tämligen flexibel person. Kanske blir det Vikingkryssningar varje helg framöver – som ett led in i 40-årskrisen liksom 🙂

P.S. Jag, Tommie, Bengt (Tommies framlidne morfar), Mona & Anne tog faktiskt en 12-timmarstur med EckeröLinjen en gång = supermysigt. Men det gör mig väl inte till nå’n Vikingtjej va?! D.S.