I dag har jag haft en riktigt dåligt ryggdag – det var så illa att jag inte ens kunde göra de McKenzie-övningar som är tänkta att lindra smärtan. Blev därför tvungen att gå tidigare från jobbet = hela dagen känns som ett gigantiskt nederlag 🙁

Under eftermiddagen/kvällen har jag bara tagit det lugnt och försökt att ge kroppen en liten välbehövlig timeout. Klarade i alla fall av att ringa och gratulera lilla mamsen på födelsedagen, och det var ju det viktigaste 🙂 Något gemensamt firande blev det dock inte, för mamma var redan utbjuden på en liten date.

En ung dam i min bekantskapskrets har hamnat i en djup, mental svacka och jag lider så fruktansvärt med henne. Jag vet av egen erfarenhet (dessbättre lääänge sedan) hur det är att tappa gnistan och gråta över precis allt, men utan att kunna förklara varför. I mitt fall handlade det om en klinisk depression, och alla som någon gång har varit där vet att det är något man inte ens önskar sin värsta fiende…

/ Storkelina – medmänniskan