Ödlan Ömer växer sakta (blev i går 6 månader men beräknas inte vara fullvuxen förrän vid 7-8 års ålder…) men säkert. Han är dock fortfarande en dabbagam av ytterst ringa storlek, och därför har både jag & Tommie haft väldigt svårt att tro på de faktasidor som uppger att ”en fullvuxen dabbagam har ett MYCKET kraftigt bett och kan knipsa itu ett opoppat popcorn”. Det sistnämnda har faktiskt låtit heeelt osannolikt, men efter dagens möte med Ömer blev jag trots allt tvungen att ändra uppfattning:

Medan Tommie tog en efter-jobbet-lur så passade jag på att köra lite göra-handtam-övningar med vår kära ödla, men lille Ömer var inte alls med på noterna utan tog i stället ett stadigt och smärtsamt grepp om mitt tumveck. Det hela kändes riktigt otrevligt och för varje gång jag rörde mig ens en millimeter så bet han sig fast ännu hårdare = jag skrek som en stucken gris för att väcka Tommie (som kom upp och skrattade!). Tommie trodde nämligen att jag skojade och hade inte en tanke på att Ömer kunde/kan bitas så kraftfullt 🙁

Ömer bet sig fast en bra stund, och inte förrän Tommie sprutade vatten på honom med blomsprutan så behagade han släppa.

Bettet efterlämnade ett ordentligt märke med tydliga spår av små ödletänder. Trots detta så är vi åter sams och Ömis har nu fått några smarriga majskorn. 😛