I januari var det premiär för Storkelinas Blogg och jag måste tillstå att jag är ytterst förvånad över att jag fortfarande håller på. Vid starten var jag rätt övertygad om att bloggandet skulle pågå i max en vecka eller två… Nu har det gått nästan tre månader och jag sitter här fortfarande – otroligt. En bidragande orsak till att jag fortsatt är naturligtvis att jag noterat att jag har en trogen skara läsare, vilket är både smickrande och lite förvånande. I bland är jag faktiskt ruskigt nyfiken på vilka det är som är här inne och läser, för det är bevisligen avsevärt flera än det fåtal som “erkänner” att de läser bloggen (ex.vis Camilla, Gunilla, Jonas & Stolle) och/eller ger sig till känna med en kommentar någon gång.

Något lustigt med hela blogg-grejen är att jag dagen innan debuten i januari aldrig ens tänkt tanken att ha en blogg. Min brorsa Åke, som är väldigt om sig och kring sig i datavärlden, hade dock lagt upp en egen blogg-sida och tyckte att jag “också borde ha en”. Gissa vems blogg som är obrukad och vem som bloggar som en vilde? Ja, ni vet ju redan svaret = Storkelina är vilden. Förresten, vad härligt det är att prata om sig själv i tredje person emellanåt – man får verkligen en välbehövlig distans till sig själv 😉