Min inre konstnärssjäl har varit slumrande i många år nu, men när jag förlorade min bror Håkan drällde det fram en dikt och nu när jag förlorat mormor fick jag ett plötsligt behov av att uttrycka mig i färg & form. Gissar att det funkar som någon form av terapi och tolkar samtidigt den långa frånvaron av konstnärliga utsvävningar som att jag varit väldigt harmonisk på senare år. Vackert så! Hoppas (och tror!) att harmonin snart återinträder i tillvaron – min konstnärliga sida får mer än gärna sova vidare…