För mycket länge sedan hade jag, milt sagt, en liten hang-up. Jag fullkomligen älskade julen som barn, men mest av allt julgranen. Julen 1973, jag var då nästan 4 år, bara vägrade jag att släppa greppet om granen. Jag lyckades få mina föräldrar att behålla granen inomhus tills den nästan inte hade ett barr kvar… Under gråt och tandagnisslan (från mig då’ra) åkte granen slutligen ut ur huset – jag var helt bedrövad. Vad göra? Bara att klä på sig och smita ut och hämta granstackar’n, som naturligtvis var bra mycket större än vad jag själv var. Om jag minns rätt tog denna gran sedan några turer ut och in i huset till dess att mina föräldrar äntligen förstod: det handlade inte bara om envishet eller en trilskande unge, det var kärlek 🙂 Det slutade med att granen fick flytta in i en stor garderob i mitt och brorsans rum, och där stod “han” tills vi flyttade 1½ år senare. Som bekant läker tiden alla sår och jag var nu redo att skiljas från min första stora kärlek (snyft). Det var dock värre att skiljas från den stora garderoben, som vi inte hade möjlighet att ta med vid flytten, men det är en helt annan historia.