I dag blev det inte sedvanlig vila och sjukgymnastik efter jobbet. Nix, i stället lunch och en härlig promenad vid Lötsjön i sällskap med brorsan och lille Sebbe. Huvudsyftet med turen var att Sebbe skulle få mata fåglarna. Även Tommie mötte upp redo med brödsmulor, vilket gav lite extra krydda åt tillställningen. Tommie är en tämligen orädd person och envisades med att mata även Fru Knölsvan direkt ur handen. Modigt eller dumdristigt, vad vet jag? När han inte var närgången med svanen väste han som en gås och bjöd på sig själv i vanlig ordning 🙂

Redan på ett tidigt stadium var min egen fågelgräns passerad – det skedde i det ögonblick vår kära svan klev upp på land och ivrigt började spatsera efter mig. Jag gillar verkligen fåglar, men just svanar har jag faktiskt viss respekt för. Hörde som barn att en svan kan knäcka en arm med ett vingslag (skröna?) och det låter så ruskigt otrevligt 🙁 De giriga gässen, som slet hela mackor direkt ur handen, var helt klart tillräckliga för min smak. För unge herr Sebastian skedde hela “mata fåglar-grejen” med skräckblandad förtjusning. Han gillade inte alls de efterhängsna gässen ex.vis…