Alla som känner mig någorlunda väl har någon gång hört att jag inte är speciellt förtjust i att åka bil, speciellt inte i höga hastigheter och med förare jag inte känner. Det är mot den bakgrunden den nedan beskrivna episoden från 1984 ska läsas…

Min syster Kerstin hade träffat en ny kille och flyttat ner till Malmö. Jag saknade min storasyster enormt och flög förstås ner för att träffa henne och “underverket” vid namn Mats. Att Mats var en framgångsrik rallyförare med ett digert prisskåp hade jag både hört talas om och imponerats över. Jag hade också hört att han höll på och byggde om en “vanlig” Opel Manta (röd tror jag?) till rallybil. Bilen var inte färdig, men Mats erbjöd sig förstås att ta med mig på en provtur. Jag skakade inombords men kunde förstås inte säga nej – jag kunde ju inte komma från Stockholm och vara hur mesig som helst. OK, in i bilen och på med säkerhetsbältet… trodde jag 🙁 Bilen var som sagt inte riktigt färdig och smådetaljer som ex.vis säkerhetsbälten var ännu inte på plats. “Ingen fara” sade Mats, “vi ska inte åka så fort”… Till saken hör att jag vare sig tidigare eller senare har åkt fortare; detta utan säkerhetsbälte och på glashalt underlag. Shit vad rädd jag var! Jag förvånas fortfarande över att jag inte fick hjärtslag och dog på fläcken. För Mats var det förstås rena barnleken och jag ger mig tusan på att han bara njöt av att skrämma slag på en kaxig liten 08:a 😉 En upplevelse var det under alla om- ständigheter, jag har ju inte glömt den än 🙂