Under större delen av mitt liv har jag varit mån om att vara andra människor till lags. Tommie har dock sakta men säkert, närmare bestämt under snart 14 års tid, lärt mig att det viktiga är att vara sig själv till lags – något många av oss missar. En sådan enkel sak som att man faktiskt har rätt att välja vem/vilka man umgås med och när man gör det var långt ifrån självklara ting för mig.
Att bestämma över sin egen tid, utan att gå runt med dåligt samvete, visade sig vara rätt fantastiskt. Om man vill bibehålla bra relationer till de “utvalda” kan/bör man förstås inte alltid göra saker enbart på sina egna villkor. Att anpassa sig och emellanåt göra en liten (eller stor) uppoffring för någon annans skull är självfallet viktigt. Släktskap, gammal urholkad och urvattnad “vänskap” eller andras eventuella åsikter är emellertid inte längre skäl nog för att jag skall göra några uppoffringar = jag har kommit till en underbar insikt. Tack till såväl Tommie som den inre, naturliga mognadsprocessen 🙂
/ Storkelina -filosofen
P.S. Att inte ta “skit” och att säga vad man tycker är också nyttigt. Fast ibland är det förstås smidigt att ligga lite lågt; jag börjar lära mig när, var och hur 😉 D.S.
Det är väl lite så oxå att vänskapen är som en blomma, ger man den ingen näring så tar den död till slut. Man behöver oftast inte oroa sig så mycket över folk man inte vill umgås med tids nog så löser sig allt.
Camilla >> Vänskapen är definitivt som en blomma och man mår jättedåligt när man missat att vattna sin favorit… Det är ett av de dåliga samveten jag fortfarande bär på: känslan av att aldrig räcka till för mina fina blommor (läs vänner) 🙁 Kram på dig och hälsa den lilla familjen / Tant Storck