Som jag tidigare nämnt så är jag en av få (?) födda efter 1955 som inte har nappat på idén med Facebook. Min grundfilosofi är att jag redan har kontakt med mina riktiga vänner och att andra icke behöver göra sig besvär. Jag inser själv att det låter väl hårt, och sanningen är väl att det visst finns en och annan från mitt förflutna som jag säkerligen skulla uppskatta att höra ifrån. Det är dock min övertygelse att om jag vore tillräckligt intresserad av kontakt så skulle jag söka upp dessa personer, och det har hittills inte hänt…

Men visst, tanken att söka upp nå’n gammal vän har infunnit sig ett par gånger; särskilt när det gäller ungdomskompisen Katrin. Gissa vem som nu har kontaktat mig via brorsans Facebook? Jo, Katrin förstås = jättekul, henne ska jag definitivt höra av mig till inom kort 🙂 Och inte behövde jag någon egen Facebook heller 😉 Nä, jag fortsätter att ställa mig utanför Facebook-gemenskapen och räknar iskallt med att den skara jag verkligen vill ha kontakt med och de som verkligen vill ha kontakt med mig lyckas ändå. Kommer jag att ändra mig? Tja, kanske om jag eller alla jag känner flyttar till annan ort eller utomlands.

/ Storkelina – den mossiga & inskränkta