Emellanåt hör jag vilda diskussioner där människor upprörs över socialister och vänsterfolk som har mycket pengar och/eller bosätter sig i attraktiva områden; man upplever att en socialistisk/kommunistisk livåskådning bör vara jämställt med att vilja ge bort alla sina tillgångar till de mindre bemedlade. Någonstans kan jag absolut förstå hur dylika tankegångar kan uppstå, men jag måste ändå säga att de känns både mossiga och rätt tramsiga. Att göra ett politiskt ställningstagande handlar, åtminstone i Sverige, mest om a) vilken människosyn man har samt b) hur man anser att skattepengarna ska dras in och sedermera fördelas.

Jag, som har en socialistisk grundsyn, tackar absolut inte nej till en god ekonomi MEN jag tackar heller inte nej till att betala mera skatt när betalningsförmågan är god. Att tro eller tycka att alla socialister ska vara fattiga och ge bort allt de äger är ungefär lika befängt som att tro att allt “högerfolk” ägnar sig åt att samla pengar på hög (för eget bruk då) och säger nej till allt vad gäller empati, bistånd och välgörenhet. Nej, det är helt enkelt dags att begrava de gamla stereotypa bilder som lever kvar sedan andra världskriget och hippierörelsen. Nu är det år 2012 och alldeles oavsett enskilda individers privata tillgångar så är det – på det nationella planet – fördelningspolitiken som separerar vänster från höger.

Summa summarum:

1) Att vara socialist innebär inte att man måste göra sig av med allt man äger, det handlar om att säga ja till ett skattetryck som säkrar välfärden. Om det kan vara till någon tröst så kan jag dessutom lova att höga skatter “drabbar” en rik socialist precis lika hårt som en rik icke-socialist 😉

2) Man kan och får vara fattig och gilla högern (vanligare och vanligare…), man kan och får vara rik och gilla vänstern. Konstigt? Lite kanske, men det är ju också en del av charmen med demokratin och mänskligheten 🙂

/ Storkelina – en av mååånga med rätt att tycka