Under kvällen satt jag och bläddrade i en tapetbok (hemlånad från Wåhlstedts i Östervåla) innehållandes Duros senaste kollektion på temat gammalsvenska tapeter. Det hela visade sig bli en härlig nostalgitripp, för rätt snart hittade jag en tapet (min absoluta barndomsfavorit!) från den nybyggda lägenhet som jag och familjen flyttade in i 1975. Superhäftigt, men jag ska erkänna att jag först mest blev förskräckt över att “min” fina 70-talsklassiker kallades gammalsvensk. Snacka om att det fick mig att känna mig antik 🙁 Hursomhelst, när det strax senare uppdagades att “70-talsklassikern” i själva verket var en kopia av en sekelskiftestapet från år 1897 så var allt frid och fröjd igen 🙂 Skönt!

För någon vecka sedan publicerade jag en bild där söta Bus satt och lurpassade vid blåmesholken. Det sistnämnda beteendet är dessvärre något som min minsta älskling har fått smak på., och okej: Min kisse är förvisso fantastisk, MEN det är blåmesarna också = det råder för närvarande fullt krig på tomten = Bus upp till holken = undertecknad kommer efter med lång pinne, blomspruta eller trädgårdsslang (!). Huruvida det hjälper är ännu för tidigt att säga, men jag tänker i alla fall inte ge upp förrän jag åtminstone har försökt att lära Busan lite fågelhyfs.

/ Storkelina – på den 31:a nikotinfria dagen