Catla är fortsatt krasslig, och helgens inplanerade utställning i Avesta ställs därmed in. Trist på sätt och vis, men samtidigt så känns det oerhört skönt att få tillbringa helgen hemma i stugan. Är skapligt sliten så det känns minst sagt välbehövligt!

I eftermiddags så pratade jag för första gången på lääänge med en kär “gammal” släkting, nämligen en kusins fru vid namn Sesse. Det var verkligen jättekul att höras av, men jag blev också än en gång påmind om hur märkligt det blev med släkten efter pappas bortgång och försäljningen av stugan på skärgårds/släktön Gisslingö. Numera har jag enbart kontakt med en trio ingifta (delvis också frånskilda) damer vilka INTE längre har något ägarintresse i nämnd ö. Mina släktingar “by blood”, det vill säga de som finns kvar på ön, har jag noll kontakt med (bortsett från kusinbarnet Sanne som har varit ett klart lysande undantag). Är man inte där så finns man tydligen inte (blev väldigt uppenbart när pappa dog…), och den mentaliteten saknar jag föga. Det är SÅ mycket trevligare att lägga energin på människor som gillar en för den man är, och jag vet också att min älskade pappa hade varit den första att skriva under på det.

Nu ska jag snart koppla av med nå’n icke så intelligenskrävande såpa och gosa lite med djuren (maken har redan krypit till kojs ;-)), så ha det fint och på återhörande 🙂

/ Storkelina – en alldeles vanlig torsdag