Liiite ordning på torpet

Något oväntat men glädjande nog så kom Tommie hem redan i går – mycket trött och med en hel arsenal av smärtstillande och antibiotika. Det var hursomhelst SÅ skönt att ha honom på plats igen, och varken jag & eller Catla vek en tum från hans sida 🙂 Nattsömnen blev det dock lite sisådär med, för dels var jag rädd att göra illa Tommie och dessutom så vaknade han och skrek (lite lagom högt alltså) eller kved av smärta. Tufft att behöva se/höra den man älskar må på det viset 🙁

Eftersom Tommie kom hem redan i går, och inte i dag som väntat, så hade jag planerat att jobba i Stockholm efter morgonens undersökning hos reumatologen. Så blidde dock inte fallet, för efter doktorns grundliga undersökning var jag ordentligt mör. Jag förstår inte varför det alltid ska bli så?! Det är som att man, bara genom att trycka på några få ömma punkter, sätter i gång en kedjereaktion av smärta. Fast vid närmare eftertanke: Jag tror att jag struntar i att diskutera smärta. Just nu så känns det mera som min käre makes gren…

Dagens varma tack till:

  • Grannarna Jejje & Christian, de jourhavande killarna från Räddningstjänsten Sala-Heby, Benjamin & Sonja från Tierps Ambulansstation samt sjuksköterskan Daniel & övrig personal på Akademiska Sjukhusets ortopedakut. Ni var alla sååå underbara i samband medTommies olyckshändelse.
  • Christian för skjutsen till mitt eget läkarbesök i Uppsala i morse.
  • Cicci för hämtning i Våla efter nämnt läkarbesök samt fika och pratstund i hemmet.
  • Jejje, Christian, Cicci & Mats för erbjudanden om hjälp med allehanda praktiska ting såsom skjuts, handling, hundvakteri etc. Ni är ovärderliga!!!

/ Storkelina – som bekant boende i obygden utan körkort (mindre fiffigt i dessa dagar)

Husse o Catla

Catla har i det närmaste punktmarkerat sin saknade husse, och…

Gipset

… inte minst så håller hon koll på hans sargade ben.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *