Första ägget från vår enda lilla myskankhona.

Ägget på bilden ovan är minsann inte vilket ägg som helst, utan det är mitt livs första hemvärpta ägg 🙂 Fast egentligen är det väl inte mitt, utan det är vår enda honanka Christian (!) som har varit framme. Det var nästan fånigt så glad jag blev när jag såg ägget, men varför vet jag egentligen inte. Just det här ägget kommer varken att ätas upp (åtminstone inte av mig eller Tommie) eller få utvecklas till älling, men kul var det i alla fall.

Annars så känner jag mig närmast begravd i kurslitteratur, arbete och andra uppdrag. Jag måste faktiskt erkänna att jag inte för mitt liv hade kunnat tro att det skulle bli så här mycket med 100% studier och “bara” 25% förvärvsarbete, men jag börjar nu dra mig till minnes varför jag de senaste åren har valt att jobba blott 70%. Dels så är det bara att inse att jag inte längre är någon yngling, men framför allt så är det den ständiga värken som gör mig så ruskigt trött… Fast den allra största boven, som jag så lägligt hade glömt, är nog min enorma prestationsångest. Som student så har jag åter halkat in i att aldrig vara riktigt nöjd, att aldrig kunna koppla bort plugget och att aldrig vara helt ledig (mentalt). Hm, jag skulle nog behöva några års beteendeterapi för att komma till rätta med den biten men det är ju lite sent påtänkt. Med andra ord så är det bara att kämpa på och hoppas att jag på egen hand kan sänka den där berömda ribban, jag har ju överraskat förr 😉

/ Storkelina – ankbonden