Att sakna en person, ett djur, en arbetsplats, en tidsperiod i livet eller en tillhörighet är väldigt konkret och på så vis lättbegripligt. Det finns någon form av förlust som liksom går att ta på. Att sakna en känsla är något helt annat, åtminstone för mig. Känslor är, till skillnad från individer/materiella ting/platser, väldigt abstrakta. Man har aldrig kunnat röra vid dem och det finns inte heller några fotografier att plocka fram för att minnas – känslor kan ju som bekant inte avbildas.

En känsla jag saknar enormt är den totala euforin jag upplevde när Södertälje Sportklubb (SSK) vann en viktig match, gjorde ett avgörande mål eller någon form av bragd. Jag saknar till och med att känna sorgen och smärtan när det gick käpprätt åt helvete… Allt handlade nämligen om ett överväldigande engagemang och en brinnande passion för något – i det här fallet SSK.

Att vara en passionerad människa är många gånger jobbigt, men jisses så underbart det är när euforin kickar in <3 Summa summarum: Jag känner en djup saknad av den känsla jag en gång hade för SSK 🙁 Passionen började svalna redan när jag & Tommie köpte vårt älskade Hindersbo och lagets alla motgångar de senaste åren satte sedan den definitiva spiken i kistan. Det blev helt enkelt för jobbigt att känna så starkt…

För den som aldrig har älskat, verkligen älskat, ett idrottslag kanske resonemanget ovan blir väääldigt abstrakt. Det jag menar går dock även att översätta till andra företeelser såsom att sakna känslan av nyförälskelse (ni vet när man bara inte KAN hålla fingrarna i styr 😉 ) eller känslan av spänning första gången man satt på en häst/hoppade fallskärm/flög luftballong etcetera. Hur underbart det än må vara att leva tillsammans med sin partner, eller att fortsätta rida/hoppa fallskärm/flyga luftballong, så får man aldrig tillbaka just den där första känslan. Den där känslan som man kanske önskar att man fick återuppleva 🙂 🙂 Flummigt? Haha, antagligen! 😉 🙂 Ha en fortsatt trevlig söndag!

/ Söndagsfilosofen