Det här med att jag inte har något körkort har gjort Tommie till en härdad man. Titt som tätt får han mer eller mindre märkliga inköpslistor (alltid med piffiga bilder till hjälp), och han är helt säkert mer välkänd än jag i Uppsalas ridsportsbutiker och sminkdiskar 😉 🙂 Och jo, så har vi ju det där med att han kör mig till stallet varje lördagsmorgon, väntar (ibland i timmar…) in mig på allehanda ställen när jag ska fraktas hem från jobbet och hämtar hem mig från Stockholm när jag varit ute på dåligheter (blir 24 mil men händer dessbättre ytterst sällan).
Som sagt, sedan vi flyttade ut i omarken har Tommie varit tvungen att ta ett stort ansvar för att mina förehavanden ska fungera. Han gnäller aldrig över det och jag lider heller inte nämnvärt (till skillnad från omgivningen 😉 ) av att vara så begränsad. Men, visst börjar jag ändå inse att jag nog MÅSTE ta det där förbenade körkortet. Att det vore väldigt praktiskt att ha förstår nog alla och dessutom skulle det lätta en hel del på mitt dåliga samvete. För visst, Tommie gnäller aldrig (iallafall inte inför mig) men jag lider faktiskt med honom varje gång han får spendera en massa tid med att vänta på eller köra runt på mig. Tiden är dyrbar och jag är övertygad om att han kan använda sin på ett vettigare sätt. Hm, kanske körkort nästa år? Det skulle definitivt bli något av en skräll 🙂 🙂
/ Storkelina