Min syster Kerstin har jag känt i hela mitt liv – hon var sisådär 8 år när jag kom till världen. Fram till 16 års ålder bodde Kerstin hos sin mamma i Västervik; därefter flyttade hon till Stockholm för att bo med sin pappa och brorsan Åke (bara några hundra meter hemifrån mig). Efter ett par år kom Kerstin på att tjejer är både roligare och smartare (eller?) och flyttade således in hos min mamma (jag delade förstås gärna med mig!) och mig. Att dela rum med en storasyster, som skämde bort mig med högläsning och småprat, var dunderkul 🙂 Det var tack vare Kerstin mitt gedigna hockeyintresse grundlades; det började med Canada Cup 1981. Nätterna igenom kollade vi på hockey, drack cola och smaskade i oss Mums Mums, chips och dipp.

Kerstin är, liksom sin lillasyster, alldeles för snäll (?) och har p g a det råkat ut för de mest dråpliga situationer. En som dock inte har något med snällhet att göra är “gräshoppehistorien” – jag har hört berättas om en ung dam som både gallskrek och dansade krigsdans. Anledningen? En rejäl gräshoppa hade letat sig in innanför småbyxorna…

I mitten av 80-talet blev Kerstin kär i rallyföraren Mats och bestämde sig hastigt för att lämna vår huvudstad. Min besvikelse var, av rent egoistiska skäl, total 🙁 Så’na enkla saker som att unna sin syster lite kärlek fanns inte på världskartan då det begav sig. Mats visade sig hursomhelst vara en hyvens kille och syrran blev kvar i Skåne; numera i en villa i lilla Eslöv. Där bor även tiken Ina, som alltsomoftast sprider glädje omkring sig.

Kerstin jobbar på Lunds Stadsbibliotek, har varit kartläsare i rally, är den enda av fyra syskon med körkort (även busskort) och är en duktig hemmakock. Hon är dessutom mycket musikalisk, extremt generös, envis som synden och världens bästa storasyster 🙂