För en hel massa år sedan, närmare bestämt i början av 70-talet, hade jag en liten egenhet för mig: med jämna mellanrum var jag spårlöst försvunnen. Det var inte så att jag hade rymt hemifrån – jag gick upp i rök inomhus. Och vad gjorde då lilla fröken? Jo, en viss Storkelina satt gömd i en stor säck med hundmat och tuggade i sig för glatta livet. Man kan tro att det berodde på att jag var svältfödd, men icke. Jag gillade verkligen hundmaten och tyckte att den var godis. En schysst reklamslogan hade varit “Royal Canin – om barnet själv får välja”…

Så här i efterhand tröstar jag mig med a) att det inte var burkmat utan torrfoder jag åt och b) att jag inte låg på golvet med familjens hundar och slaskade på gamla älgben. Alltid nå’t 😉