För många år sedan, sommaren efter att jag träffade Tommie, spenderade vi mycket tid ute i skärgården. På plats fanns även mitt alldeles underbara kusinbarn, då 4 år. Denna lilla fröken var, liksom jag, väldigt förtjust i Tommie. Hon befann sig ofta i vår närhet och låtsades (eller trodde?) att Tommie var ett spöke. Hon ropade också efter Tommie, men då den unga damen inte kunde uttala bokstaven S blev det hela lite lustigt – hon sprang omkring och kallade Tommie “pöket”. Väldigt oskyldigt och mycket sött, men man hade rätt svårt att hålla sig för skratt 🙂