Sommaren 1998 fick jag & Tommie vad vi tyckte var en briljant idé – vi skulle cykla till Hudiksvall för att besöka släktingar. Det ska sägas att det här var innan Tommie hade körkort, annars hade vi förmodligen tagit bilen i stället… Förutsättningarna var egentligen inte optimala; jag hade inte cyklat på 15 år, var allmänt otränad, hade (och har) ett snedställt ben som inte trivdes med cykling samt var (och är) rädd för trafiken. Inga som helst problem i sikte när vi smidde våra planer dock, en varsin ryggsäck och en varsin cykel var allt vi behövde. Verkligheten blev tyvärr inte fullt så okomplicerad som vi föreställt oss:

• Vi fick cykla på småvägar (många extramil blev det…) för att undvika trafiken på de större vägarna. Positivt på ett sätt; vi fick ju se världsmetropoler som Skuttunge (där fanns en nedlagd ICA-butik), Harbo och Söderfors…
• Jag orkade inte med tyngden av min lilla rygsäck, även uppförsbackarna blev för tunga. Lösning: Tommie fick skjuta på min cykel i alla uppförsbackar och släpa på båda ryggsäckarna…
• Jag orkade stundtals inte cykla överhuvudtaget = jag lade mig på marken, grinade och meddelade att jag inte tänkte cykla en meter till. Minns att jag valde ut en fin sovplats intill en gigantisk myrstack…
• På kvällen kom vi till Östervåla, käkade en varsin pizza och tog in på “Gästis”. Underbart tills jag klädde av mig och såg att ändan såg ut som en blåröd och svullen vattenmelon. Och insåg att denna ända skulle cykla vidare nästa dag…

Dag 2 var hemsk 🙁 Efter en tur på drygt 6 mil kom vi till Gävle, gav upp tanken på Hudiksvall och tog in på hotell. Där stannade vi tills Tommies mamma kom och hämtade oss och cyklarna med bil ett par dagar senare. Vi åkte faktiskt till Hudiksvall också, även om färdsättet inte var alldeles planenligt.

Är än i dag oerhört imponerad över Tommies enorma tålamod under färden till Gävle. Det är ett under att han stod ut med mig och ett ännu större under att han inte en enda gång visade något tecken på irritation. Han måste verkligen ha gillat mig 🙂