När jag var väääldigt ung, sisådär 5 år gammal, var jag inte riktigt så snäll och hederlig som jag skulle ha önskat 🙁 Jag började då på dagis och bestämde mig tidigt för att inta en ledarroll – jag startade Guldklubben. Till min klubb lockade jag jämnåriga och yngre medlemmar med att de skulle få äkta guldsmycken. Jodå, dessa skulle jag fixa genom att ta guld från bergen ute på familjens skärgårdsställe – detta var i alla fall vad jag sade. Själv visste jag innerst inne att detta inte skulle bli möjligt… Hursomhelst, klubbmedlemmarna tvingades till diverse gymnastiska övningar etc; det fanns ett antal krav som skulle uppfyllas innan guldet blev deras. Medlemmarna fick också tjusiga och HEMLIGA medlemsbrev, vilka jag faktiskt skrev på maskin.

Det hela gick riktigt skapligt tills mitt dåliga samvete började gro och medlemmarna dessutom började ställa krav på sin ledare. De ansåg sig ha kämpat länge nog och ville förstås se det utlovade guldet. Det var då det blev riktigt svettigt, men jag kom på en lösning:  jag skulle försöka lura “de små” genom att ge dem plastsmycken (sådana man kunde köpa ur röda automater). Dessvärre blev detta aldrig av vilket medförde att  jag våndades och skämdes över mitt lurendrejeri i flera år. Under en lång tid var jag också rädd att någon skulle bli påmind och utkräva sin belöning, men hittills har ingen hört av sig. Och nu måste väl mitt “brott” ändå vara preskriberat, eller?!