Den vackra buskrosen Nuits de Young (bild från Allt om trädgård).
I går kväll kom grannarna över på spontanbesök, och med sig hade de a) en violett buskros samt b) en nybakad sockerkaka. Jag vet inte varför, men jag misstänker att det var Jejje som låg bakom både buske och kaka. Gott och trevligt var det hursomhelst, så tack snälla.
I dag har jag haft fullt upp med både förvärvsarbete och annat skoj. Bland annat så pratade jag i över en timme med ”vår” uppfödare (bostonterrier såklart 
), och det var som vanligt mycket inspirerande. Oj oj oj, det ska bli så spännande att se hur allt detta slutar… Eller börjar!
Under kvällen så har jag ägnat mig åt att äta pizza, se på TV, gosa med Tommie & Bus samt sist men inte minst: Läsa igenom diverse intressanta avtalsdokument. Det sistnämnda kanske inte låter som nå’n höjdare, men själv är jag ju så märklig att jag tycker att avtals- och paragraftexter är rätt härliga. På riktigt 
/ Storkelina – sjätte dagen som nikotinfri
Brorsonen Sebbe förstår min otröstliga längtan och förärade mig med ett "mjukisdjur bostonterrier". Finns att beställa från www.nalleriet.se
I dag är jag inne på min 4:e nikotinfria dag, och det går fortsatt bra. Det är faktiskt till och med så att både jag & Tommie är förvånade över hur lite ilsken jag är
Den dräktiga tik som jag tidigare har berättat om har valpat, och som det verkar så är det en liten kille som söker nytt hem. Problemet, för min & Tommies del vill säga, är att det finns fler presumtiva valpköpare än det finns valpar = det är lååångt ifrån säkert att nämnd rackare blir en del av just vår familj. Huh, det är omöjligt att i ord beskriva den oro som likt ett moln dröjer sig kvar över tillvaron i detta nu 
Det enda som är säkert är att om utgången i detta ”drama” hänger på vilja och engagemang så är valpsingen redan på väg i riktning mot Östervåla. Typ med ilfart
Det är många vänliga själar som har engagerat sig i såväl förlusten av Teo och det efterföljande (och pågående…) sorgearbetet som sökandet efter en kommande familje- medlem. Med tanke på de svårigheter som uppstått i samband med den ”vilda” jakten så är det också en och annan som i all välmening undrat om vi inte kan tänka oss någon annan ras än bostonterrier. Ja, vad ska jag säga? Kan bara konstatera att likheten mellan en bostonterrier och exempelvis en labrador är ungefär lika stor, eller liten, som likheten mellan en dansmus och en vädurskanin. Att köpa en boston är liksom inte ”bara” att köpa hund, en boston är så oerhört mycket mera!
/ Storkelina
- en som även har delat hem/liv med rottweiler, strävhårig tax, gråhund, drever & engelsk springer spaniel
Det har nu gått två veckor sedan Tommie gav upp snuset, och i går morse bestämde även jag mig för att radikalt förändra mina nikotinvanor. Varför vänta? Nä, lika bra att köra direkt = gårdagen blev min första niktotinfria dag på många, många år…. Jag tar en dag i taget och vi får se vad som händer, men än så länge så rullar jag glatt (jo faktiskt!) vidare i det nikotinfria spåret
/ Storkelina
Gårdagen spenderade jag med Camilla, Edwin, Emil & Wilma på Parken Zoo i Eskilstuna. Det blev en lång men härlig dag som inleddes med en guidad tur i djurparken, där vi fick se massor av spännande djur (bland annat de coola fossorna!). Vid 12-tiden var det dags för lunch och därefter blev det tid för karuseller och annat skoj i nöjesparken. En fantastiskt lyckad dag med både SUPERDUKTIGA barn och en ovanligt ”snäll” kropp (min då, den betedde sig faktiskt oväntat väl ).
Camilla & Edwin.
Trots att sköldpaddan är stor så hade den bara uppnått runt en tredjedel av sin blivande kroppsvikt.
Den marsvinsliknande capybaran bloggade jag om redan för ett par år sedan.
Under Camillas överinseende sitter Edwin på karusellhäst av klassisk modell.
Brorsorna Emil & Edwin på tur i liten veteranbil.
Emil & Wilma strax innan hemfärd.
Som bekant så lever hundratusentals människor med andra modersmål än svenska i vårt land, och att ”bara” lära sig svenska verkar ju inte så svårt (?). Vad vi ofta glömmer, och vad som definitivt inte lärs ut på kurser i svenska, är dock gamla uttryck och talesätt. En hel del är förstås rätt begripliga även om de översätts till andra språk, några kanske man kan ana vad de kan ha för innebörd men så har vi också de som är fullkomligt obegripliga. Häromkvällen låg jag och funderade lite över detta, och några av slutsatserna följer nedan:
En kombination av förståelse för det svenska språket och livserfarenhet gör uttryck som “den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket“ samt “som man bäddar får man ligga” tämligen lättbegripliga.
Betydelsen av uttrycket “alla känner apan, apan känner ingen“ är rent språkligt icke så självklart, men med lite fantasi kan nog många lista ut vad som avses.
”Det är ingen ko på isen” – ja, det är en riktig höjdare. Den som säger det menar att det inte är någon brådska, en nysvensk undrar förmodligen vilken is man talar om och framförallt: Varför det skulle stå nå’n ko på den!?
Det jag har beskrivit ovan är lite intressant, inte bara när det gäller utlandsfödda personer som vistas i Sverige. Om man tänker ett steg längre så inser man även sina egna begränsningar när det gäller främmande språk, för ingen språkbegåvning eller skola i världen kan ge det som en längre tids vistelse i ett annat land kan ge. Hm, undrar hur många krig som har startat till följd av språkförbistringar eller lokala talesättP Förmodligen inte alltför många, men säker kan man ju inte vara. Inte i min värld i alla fall
/ Storkelina – tänkaren
¨
För någon timme sedan tog jag en kort promenad (granngården tur & retur), men i stället för att bli uppiggad av den friska luften så kom jag hem med en ryslig huvud- och nackvärk… Det sistnämnda inspirerar inte precis till att skriva = jag lägger omedelbums ner verksamheten. Så’n är jag!
/ Storkelina – den ynkliga
I fredags fick jag & Tommie en spontan och mycket trevlig inbjudan = intagande av Jejjes hemlagade pizza på Annelund 
Det blidde både gott och trevligt i några timmar innan det var dags för två trötta själar att promenera hem för att äntra sängen.
Under gårdagen var Tommie och kikade på Dick, som körde cross i Tierp. Själv kunde min tappre make dessvärre inte köra, för snusstoppet har medfört otrevliga abstinenssymptom som hjärtklappning och nästintill sjuklig trötthet Det känns verkligen inget vidare inspirerande för en annan, som ju har för avsikt att snart vara lika duktig som Tommie… Hursomhelst, medan jag var ensam hemma i stugan så passade jag på att ringa ägarna av bostonterriertiken Bessie i Uppsala. Tiken är en nära släkting till den valp som jag HOPPAS ska landa här så småningom, och det var jättekul att prata med hennes matte
För övrigt så har helgen bjudit på en skrittur på Gandhi (matte Camilla fick gå ), målning av några gamla lecablock (ska få agera ”möbel”) samt en massa pillrande med bloggen. Det sistnämnda har förvisso inte resulterat i några inlägg, men tack vare brorsan Åke så har bloggen fått sig ett litet ansiktslyft = engelska ord har ändrats till svenska och någons bilder på palmer och solnedgångar har ersatts av mina bilder. Kul!
/ Storkelina
Ser du något grönt och rött i rispåsen? Jodå, det ÄR en pippi som har hittat sin nya favoritkrog Den lycklige ägaren heter Dick, och fotografen heter Camilla.
Coops jasminris!
Gårdagen inleddes med några timmars arbete, men därefter bar det i väg till stallet där Camilla & Gandhi väntade. Trots att kroppen inte var i bästa skick så hade vi, elller snarare Camilla, bara ett mål i sikte: Jag skulle upp i sadeln. Inget konstigt med det kan tyckas, men faktum är att jag under de senaste månaderna har byggt upp en enorm rädsla för att ramla av. Det sistnämnda är på sätt och vis lite märkligt, för under alla de år jag red som ung så var jag nästintill 100-procentig just när det gällde att hålla mig kvar på hästryggen. Vid ett tillfälle gled jag av och en gång flög jag in i ett hinder, men det var allt. Misstaget var dock att ge upp ridningen kort efter den sista vurpan, för det är den ”konserverade” gamla rädslan som nu har vaknat till liv. Trist
Häromdagen bestämde sig Tommie för att lägga snuset på hyllan, och det är förstås oerhört kännbart för en mångårig nikotinist. Exakt hur kännbart är naturligtvis svårt att föreställa sig, men av det övertrasserade godiskontot att döma (dagens inköp på bilden ovan) så måste det vara något i hästväg Skämt åsido, jag funderar faktiskt allvarligt på att haka på! Fast med tanke på mina begränsade möjligheter till hård motion så byter jag nog ut godiset mot morötter eller nå’t
/ Storkelina
Lilla Bus är inte den allra modigaste kissen jag har träffat. Exempelvis så är hon rädd för småbarn, vissa vuxna, höga ljud, bilar (mycket bra!) och maskiner av diverse slag. Hennes reaktion i går – när en flera hundra kilo tung Gandhi gick runt och betade på hennes tomt – var därmed något överraskande. Eller nej förresten, MYCKET överraskande. Ett gäng bilder från Busans första hästmöte följer nedan:
Goaste Bus låg och jäste i det gassande solskenet när hon plötsligt...
... upptäckte en STOR, röd främling på sitt revir.
På behörigt avstånd spanade Bus in den röde, men det dröjde inte särskilt länge innan hon...
... kröp (platt som en pannkaka) närmare, och närmare.
Spaningsposition II intagen!
Efter ett tag stormade Bus fram för att hälsa, men hon ryggade förskräckt tillbaka när även den röde ville säga hej.
Den röde traskade vidare, och hans nya beundrarinna hängde på.
När den röde frustade låg Bus som en rem i luften, men hon kunde snart...
... slappna av igen och bara njuta av det fyrbenta sällskapet
Senaste kommentarer