Årets upplaga av ishockey-VM är över och det slutade med brons för Sverige och Tre Kronor.  Tyvärr har jag inte förmått att ens engagera mig i detta VM. Landslaget är inte vad det en gång var och känslan för internationella turneringar avtog i takt med att mitt SSK-hjärta växte. Annars var det just med Tre Kronor och Canada Cup 1981 mitt hockeyintresse väcktes till liv. Det var storasyster Kerstin som lärde mig att sitta uppe på nätterna för att käka Mums Mums, chips & dipp och kolla på hockey – helt i min smak 🙂 Jag blev i det närmaste fanatisk; missade inte en match i Canada Cup, OS eller VM, sparade vartenda tidningsutklipp etc. Tur att min mamma var så förstående – jag (lilla “plugghästen”) hade faktiskt hennes tillstånd att vara hemma från skolan de gånger när matcher sändes på dagtid.

Nu är det andra tider, men jag saknar faktiskt den långa period då Sverige (och alla andra) i princip var chanslösa mot dåvarande Sovjetunionen. Den “ryska björnen” var ett överlägset och imponerande maskineri – att spelarna med största sannolikhet inte hade det så lustigt väljer jag att bortse från här. Det ryska klapp-klapp-spelet, organisationen runt omkring, förbundskaptenen Viktor Tichonov och den sovjetiska nationalsången var samtliga oerhört mäktiga företeelser. Väl medveten om Sovjetunionens många och stora brister så saknar jag trots allt den sovjetiska hockeyeran 🙁