Alla har hört talas om den, de flesta har sett eller varit bärare av en, ingen människa gillar den: fästingen. Men vad är egentligen en fästing? Det latinska samlingsnamnet för denna typ av vinglösa små spindeldjur är Ixodida. Fästingen är en parasit som lever på att suga blod från såväl däggdjur som fåglar, ibland även från reptiler och groddjur. Det finns “mjuka” och “hårda” fästingar; de mjuka nöjer sig med att suga blod i minuter eller timmar medan de hårda borrar sig fast och suger blod under flera dagar. I Sverige är det den hårda sorten vi benämner fästing och den som sett en proppmätt fästing på ett djur vet att den inte ser vidare lustig ut – som en grågrön ärta med ben ungefär 🙁

Fästingen är en klipsk liten rackare som gärna håller till i toppen av ett långt grästrå för att kunna gå till attack när ett varmblodigt djur (ex.vis människa) passerar. Varje fästing behöver tre olika värdar (bärare) för att fullfölja sin livscykel och livscykelns totala längd är ca 3 år. Inte förrän år 3 utvecklas nymfen (“ungfästingen”) till fullvuxen fästing. Det är ganska fascinerande att dessa varelser bara äter under ca 1 månad av sin livstid och att de utför sin “kärleksakt” medan honan suger blod hos en icke ont anande värd.

Att fästingen är smittspridare av sjukdomar (ex.vis Borrelia och TBE) som drabbar människan känner de flesta till, men många djurarter har sina egna fästingburna sjukdomar och är minst lika hårt drabbade som vi människor. Den stora skillnaden är att skogens djur inte har någon doktor att gå till…

Nu har jag undervisat klart för i dag och drar till landet för att tampas med mina vänner – fästingarna 🙂