Vår bostonterrier Teo har många alldeles underbara sidor och han har alltid varit en påhittig liten rackare. Så även under sitt första levnadsår, som han till större delen tillbringade med sin första familj: Tommies faster Marie och hennes barn.

Någon som kommer ihåg de oerhört populära gummihänderna i neonfärger? De var mycket elastiska och lite lätt klibbiga och man kunde svinga i väg dem så att de fastnade på fönster och dylikt. En sådan hand fanns för ett tiotal år sedan i varje hem där det fanns barn, så även hos Marie. En dag var just denna hand spårlöst försvunnen, vilket förmodligen ledde till viss gråt och tandagnisslan från den före detta ägaren 🙁 Men jippie, till sist kom den fram! Fast kanske inte riktigt på det sätt man hade tänkt sig… Under en promenad med Teo tittade något neonfärgat fram när han skulle göra “det stora”, men dessvärre kom bara en del av det långa elastiska “skaftet” fram. Vad göra? En rådig familjemedlem (inga namn här 😉 ) fick helt sonika hugga tag i “vad som kommit ut” och dra. Vad som hände? Tja, elasticitet har ju sin speciella charm. Först blev handen väääldigt lång, men ut kom den förstås inte i första taget… förrän KLAFS! Exakt hur mysigt det var kan man bara föreställa sig, men det hela ledde säkerligen till ett och annat gott skratt innan det var över. Tacksamt nog har Teo slutat att äta gummihänder och annat intressant som inte tar sig ut på egen hand.