Jag har levt med hundar i hela mitt liv och fascineras med jämna mellanrum över deras känsloliv/intuition/instinkter. Min nuvarande lilla gunstling Teo är vanligtvis en pigg och livlig rackare som har ganska bråttom. När jag har riktigt ont i ryggen och tar mig fram med “myrsteg” behöver vi dock inte ens “diskutera” hur han ska gå i kopplet – han anpassar sig utan vidare och väntar snällt in mig när det behövs.

Förr hade min familj den ökände drevern Burken; han var så ilsken redan vid 12 veckors ålder att han egentligen aldrig borde ha fått bli äldre… Min pappa älskade dock denna varelse och han blev en bländande bra jakthund, alltså fick han leva (vilket jag trots allt är tacksam över). Hursomhelst, Burken var sjukt försvarbenägen när han hade fångat ett byte (kunde vara ex.vis en toapappersrulle, nå’t ätbart eller bara en liten plastgrunka…). Normalt sett var han beredd att offra livet för att behålla sin fångst och högg vilt omkring sig. Det var helt annat ljud i skällan den gången då min då 85-åriga farmor var på besök och lille Burken hade tagit den sista toarullen. Han hade gömt sig under soffan där han låg och morrade hotfullt, men farmor var inte den som var den. Hon var dessutom i desperat behov av “rullen” 🙁 Farmor lade sig således på alla fyra, kröp in under soffan och tog helt sonika tillbaka toarullen. Burken såg lätt chockad ut, men gav sig direkt, och det är min absoluta övertygelse att han denna gång tog hänsyn till damens ålder. Jag tror att han, trots sitt skruvade beteende, hade gjort likadant om ett litet barn hade vågat sig dit. Coolt 🙂