I slutet av 80-talet hade jag och min dåvarande sambo, Johan,  ett antal ökenråttor (gerbiler). Från början hade jag hade två killar och han två tjejer, vilka vi sedermera släppte ihop = många ökenråttor blev det… Vid ett tillfälle när vi skulle åka bort ett par veckor bad vi Johans gamle farfar Ivar, som praktiskt nog bodde på samma tomt, att ge våra gunstlingar mat och vatten. Och det gjorde han…

När vi kom hem, glada i hågen, möttes vi av en fruktansvärd stank i farstun. Vi gick upp på övervåningen och det blev inte bättre där, snarare tvärtom 🙁 Ivar hade inte gett råttorna vatten i deras skålar, utan vattnat direkt i terrariet… Eftersom det rörde sig om ökendjur, som krävde torra miljöer, var detta förstås mindre lyckat. Råttorna hade försökt leva sina liv i en vattnig sörja, och det gick inte alls – därav stanken 🙁 Fruktansvärt makabert och min vrede och sorg visste då inga gränser; nu är misstaget emellertid förlåtet.