Begreppet aktiv dödshjälps (eutanasis) vara eller icke vara debatteras ständigt i Sverige. Många medborgare är positivt inställda, medan politikerna fortfarande säger blankt nej. Även stora delar av läkarkåren är mycket tveksamma till att ta människors liv, vilket de i slutändan skulle göra om aktiv dödshjälp vore tillåtet. De stora förlorarna med nuvarande lagstiftning är förstås gravt handikappade personer, som saknar praktiska möjligheter att själva göra slut på sina lidanden.

Själv är jag ytterst osäker på mina känslor kring detta. Rent principiellt anser jag inte att människan har rätt att styra över liv och död. Samtidigt rimmar det väldigt illa att vi avlivar våra fyrfota vänner när de lider och inte kan leva drägliga liv medan svårt sjuka och handikappade människor kan få lida i årtionden. Detta innebär att vi är mer måna om våra husdjur än våra medmänniskor = sjukt.

En annan aspekt är att vi i praktiken redan tillämpar en form av dödshjälp i svensk sjukvård. För svårt cancersjuka patienter, vilka mentalt redan lämnat tid och rum (såvitt vi vet…), kan man om de anhöriga lämnar sitt samtycke ta bort näringsdroppen. Detta innebär rent praktiskt att de okontaktbara patienterna svälts till döds. Personligen kan jag ju tycka att det sistnämnda känns mer osmakligt än en injektion eller dylikt. Det är emellertid så att den svårt sjuke, oavsett lagstiftning, är ur stånd att själv ge sitt godkännande till aktiv dödshjälp. Och i sanningens namn är det väl inte heller den sjuke som i detta läge har bråttom att förkorta sitt liv; det är de anhörigas lidande man vill lindra.

Efter att ha tänkt till har jag fortfarande inget vettigt svar på vad som är rätt och fel. Det enda som är säkert är att döden är ett i allra högsta grad oåterkalleligt tillstånd vars konskekvenser man bör hantera med stor försiktighet.