Varje gång jag skriver någon form av gästlista, eller ens funderar över att bjuda hem folk, konstaterar jag att de flesta av mina vänner tillhör det manliga könet. Framförallt gäller det de vänner jag behållit under en längre tid, dvs mer än 20 år. I den sistnämnda gruppen finns faktiskt inte en enda tjej…
Några polare från förr har jag sorterat bort på ett mer eller mindre utstuderat sätt för att de varit för krävande; jag står inte ut med att känna mig jagad för då känner jag mig snart kvävd 🙁 I andra fall har vi helt enkelt växt ifrån varandra, men har absolut inget otalt mellan oss. När det gäller den vän (och släkting) som jag delade stora delar av barn- och ungdomstiden med vet jag faktiskt inte riktigt vad som hände. För några år sedan gjorde jag ett litet test, eftersom jag noterade att det alltid var jag som hörde av mig till henne. Jag slutade alltså att ringa och väntade förväntansfullt på att hon en dag skulle lyfta luren. Nu har det gått 3½ år och hon har fortfarande inte ringt – inte jag heller för den delen. Hon saknade uppenbarligen inte mig och jag saknar inte längre henne. Nä, tacka vet jag riktiga vänner som ex.vis Stolle, Elin & Thomas, Kennet & Camilla, Patrik & Erica, Jonas osv (ni vet vilka ni är hoppas jag 🙂 ).
Varför blidde det så här då? Tja, kanske är det så enkelt att jag är lite manhaftig och generellt sett har fler gemensamma intressen med killar än med tjejer. Fast näää, det är nog inte hela sanningen. Det kanske var mig det var fel på, eller så träffade jag bara fel personer. Nu spelar detta egentligen ingen roll längre, för jag är ypperligt nöjd med de vänner & kollegor (somliga är både och) jag har i dag och ämnar behålla hela högen. Kram på er 🙂