Storkelina – the true story

ÄngelSmiley2

När jag var yngre var jag riktigt hetlevrad, vilket drabbade föräldrar, syskon, lärare, chefer, någon enstaka stackars pojkvän osv. Med stigande ålder lärde jag mig dock att tygla humöret, och framförallt, att inte hetsa upp mig över “småsaker”. Faktum är att jag numera till och med får höra att jag är för snäll; dvs mer eller mindre låter mig trampas på. Ack vad somliga bedrar sig – för snäll kommer jag aldrig att bli och någon ängel är jag definitivt inte. Nix, jag har mina gränser och det är bara att trycka på rätt knapp (eller fel, det är en smaksak) så kommer vulkanen Etna att framstå som rena barnleken…

Det är möjligt att jag är tämligen snäll och tålmodig, men jäklar vilken ragata (eller bitch, satmara, xantippa – välj själva) som kan titta fram om man provocerar på rätt sätt. Till vardags tror jag dessbättre att mitt heta temperament hålls i schack genom att jag då och då släpper fram mitt mer explosiva jag där det anses rumsrent, ex.vis på hockeymatcher (funkar även framför TV:n 🙂 ). För mig är det en livsnödvändighet att emellanåt få släppa på alla hämningar och ge plats för det där icke så tillrättalagda jaget. Man kan ju inte vandra genom hela livet som en leende och menlös zoombie 😉

Ovanstående är inte avsett att tolkas som ett “hot” mot min omgivning utan bara något jag kom att tänka på när jag vara nära att explodera på jobbet i dag. Som tur var hejdade jag mig, för orsaken till min vrede visade sig vara ett skämt… Jag hade ramlat över en skrift från i somras om snusförbud på arbetsplatsen och jag kände mig en smula trängd på nå’t vis 🙁

Detta inlägg är publicerat under Okategoriserade av admin. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *