För några veckor sedan satt Tommie i sin lastbil på en adress strax utanför en av Stockholms polisstationer. När han tittade ut såg han hur en man försökte fickparkera; det gick inget vidare för gång på gång körde han på en redan parkerad bil. Tommie trodde inte sina ögon – särskilt inte när föraren, som aldrig lyckades parkera, stack från platsen som om ingenting hade hänt. Föraren skrev ingen lapp till ägaren av den skadedrabbade bilen, men det gjorde Tommie (som förstås också varit smart nog att ta registreringsnumret på förövarens bil).

Kort därefter hörde personen som fått bilen påkörd av sig till Tommie, som kunde lämna en detaljerad beskrivning av händelseförloppet. I går ringde även den drabbade bilägarens försäkringsbolag och det visade sig att personen, som upprepade gånger kört på den parkerade bilen, förnekade detta. Det visade sig också att förövaren var polis = dubbelt skamligt 🙁 Att inte skriva en lapp och tala om att man gjort bort sig är illa nog; är man dessutom polis är det riktigt pinsamt. Som tur var kunde Tommie, tack vare sin kalender (där han listar alla sina körningar), redogöra för såväl exakt tidpunkt som gatuadress för händelsen. Och jo, han visste dessutom att föraren var en herre i 50-årsåldern (precis som ägaren till bilen). Undrar vem det kan ha varit som körde polismannens bil?

Till sist vill jag betona att jag inte tillhör den stora grupp som känner ett allmänt misstroende för polismakten – snarare tvärtom. De gånger jag eller någon i min familj behövt poliskårens hjälp har de varit helt fantastiska.