Igelkotten (Erinaceus europaeus) livnär sig på insekter, maskar och mångfotingar. Det fullvuxna djuret har en längd på mellan 22 och 30 cm varav ca 2 cm är svans. På sensommaren har igelkotten skaffat sig ett fettskikt (för att överleva vinterdvalan) och kan väga upp till 1500 gram; när den går ur dvalan och alla fettreserver är förbrukade är vikten nere på runt 350 g. Ca tre fjärdedelar av kotten går alltså upp i rök under vintern – man kan misstänka att han/hon är ordentligt hungrig vid uppvaknandet.

En vuxen igelkott har mellan 5.000 och 7.500 taggar (egentligen modifierade hårstrån), vilka byts ut under hela dess livstid. Taggarna utgör ett utmärkt försvars- vapen; den som en gång försökt ta sig en tugga igelkott försöker knappast igen. Som för så många andra arter är trafiken det största hotet mot igelkotten…

Igelkottens luktsinne är utmärkt och används då den söker föda; synen däremot är mindre utvecklad. En igelkott utstöter diverse svaga läten, vilka kan likna flåsanden och nysningar. Ju mer hotad igelkotten känner sig, desto mer högljudd blir den. Igelkotten är ett nattaktivt och ensamlevande djur, som bara söker sällskap då den vill para sig. Den vilda igelkotten är fridlyst i Sverige, men för den som så önskar finns importerade pygméigelkottar nu i Sverige. Själv funderar jag starkt på att utöka familjen med en sådan – ska bara charma Tommie lite först 😉