Monica, min kusin och barndomsvän, har nämnts många gånger i denna blogg. Av hänsyn till hennes personliga integritet har jag dock (för det mesta) nöjt mig med att omnämna henne som “vännen” eller “kusinen”. Hon har nämligen förekommit i mindre smickrande sammanhang som ex.vis galenskaper i gamla Veckans Knas (och så var det adjöss med den integriteten…). Annars kan man kort och gott säga att jag föddes rätt in i stackars (?) Monicas liv; vi tillbringade somrar och helger på samma skärgårdsö och hade liksom svårt att undgå varandra 😉

Under tonåren spenderade jag & Monica massor av tid tillsammans och det mesta av allt tokigt jag har gjort har jag gjort med henne. Hm, var det hennes fel månne?! Vi gjorde även en hel del fullt normala saker som att sitta barnvakt och servera på fester i Djursholm = bra klirr i kassan 🙂 Under en period gled vi bägge runt i blommiga jeans, chockrosa stickade tröjor och likadana jeansjackor – måste ha varit JÄTTEsnyggt…

I vuxen ålder har vi i omgångar jobbat ihop; i slutet av 80-talet/början av 90-talet på Distro Pack AB (dit jag lockade Monica) och mellan 1998 och 2002 på ett annat företag (den här gången var det Monica som lurade dit mig). Vårt gemensamma arbetsliv har med facit i hand varit mindre lyckat, men det berodde i alla fall inte på några kontroverser mellan oss.

Under flera år hade vi ingen kontakt alls och varför det blev så är egentligen en smärre gåta, för vi var aldrig osams. Kanske kan man sammanfatta det som Tommie gjorde när han mötte Monicas sambo Johan för första gången på lääänge: “så går det när man har tjuriga käringar”. Hursomhelst så är det fantastiskt roligt att ha återfått kontakten med Monica och hennes underbara familj, dvs Johan, Sanne, Kim, Casper och hunden Flisan. Kaninen har jag inte träffat ännu 🙁

Monica arbetar på en konferensanläggning, bor i Vallentuna och är född i jungfruns tecken. Men STOPP, nu får ni faktiskt inte veta mera…

/ Storkelina