När jag var liten tog min pappa med mig på ett antal auditions – jag antar att han hoppades på en skådespelarkarriär för mig. Mitt första vaga minne från något dylikt är när jag var och provade inför inspelningen av TV-serien om Jakob Dunderskägg. Jag hade rollen som Pippili (eller nå’t liknande) som i en liten ask tills det dagen efter dök upp en annan och bättre liten flicka. Svårt att förstå för mig som bara var 3-4 år och jag har fortfarande inte kommit över att jag missade chansen att bada naken med Janne “Loffe” Carlsson 😉

Nästa försök gällde TV-serien Madicken och jag var sisådär 8 år gammal. Här var jag helt fel och fick inte ens provspela; mitt enda egentliga minne är att pappa, till mitt stora förtret, uppgav min hårfärg som “brun råtta”…

Det enda roll jag faktiskt fick var i TV-serien Katitzi, den lilla zigenarflickan ni vet. Döm om min förvåning när det positiva beskedet om rollen kom per telefon och jag hörde min mamma tacka nej. Motiveringen? Jag skulle missa sommarinspelningarna, eftersom jag då skulle vara i forna Jugoslavien med mina morföräldrar. Många, många gånger har jag funderat över huruvida mitt liv hade sett annorlunda ut om jag hade medverkat i Katitzi. Inte på så sätt att jag tror att det hade gjort mig till rikskändis och jetsetare, utan jag undrar om mitt självförtroende under barn- och ungdomsåren hade blivit bättre; om jag hade varit lite tuffare, mer poppis och så’nt. Det kommer jag aldrig att få svar på, men ett som är säkert är att jag ännu en gång missade “Loffe” Carlsson, som spelade Katitzis pappa. Blir inte ett dugg förvånad om jag springer på herr Carlsson en vacker dag så att cirkeln blir sluten liksom – det vore ruskigt typiskt mig.

/ Storkelina – den misslyckade skådespelerskan