I dag är det den internationella kvinnodagen, dvs en dag som är tänkt att upp- märksamma ojämställdhet och kvinnors situation världen över. Kvinnodagen i nämnd tappning instiftades, på initiativ av Clara Zetkin (tysk kommunist och kvinnorättskämpe), redan 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen. 1977 antog dessutom FN en resolution, som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag.

Historiskt sett kan jag mycket väl förstå varför en kvinnodag behövdes och i sanningens namn fortfarande behövs på många håll i världen. Svenska kvinnor är redan (även om det fortfarande finns orättvisor ex.vis vad gäller löneskillnader) tämligen jämställda och det är jag tacksam över. En fortsatt svensk “kvinnokamp” i dess egentliga mening verkar i mitt tycke överflödig, men det vore önskvärt att varje kvinna inser och utstrålar det självklara i att hon är lika mycket värd som vilken man som helst. Om vi lever med attityden att jämställdhet är en självklarhet tror jag nämligen att det till sist blir en självuppfyllande profetia. Om vi å andra sidan lever med motsatt attityd blir även det en självuppfyllande, men mindre lyckad, profetia… Jag tror således att svenska kvinnor har ett stort eget ansvar och att det viktigaste vapnet för att uppnå optimal jämställdhet är kvinnans egen självbild. Slutligen får man aldrig blunda för att det faktiskt finns skillnader mellan kvinnor och män som vi varken kan, eller ens bör försöka, eliminera. Mångfald är ju så populärt i andra sammanhang  – låt det vara det även när det gäller olikheter (men inte orättvisor!) mellan könen.

/ Storkelina – värdefull både oavsett och tack vare kön 🙂