I dag är det många tankar som snurrar runt i huvudet, och det är tyvärr inga muntra sådana. Fick just höra att en av mina fastrar har gått bort, och även om vi aldrig stått varandra nära så känns det väldigt speciellt. Och väldigt, väldigt tråkigt… Framförallt så känner jag oerhört starkt med hennes närmaste familj och alla andra som delade delar av vardagen med henne – de kommer att uppleva en enorm tomhet.

Häromdagen hamnade en annan släkting på sjukhus efter att ha hotat att ta sitt liv; väl på sjukhuset ramlade han och ådrog sig en höftledsfraktur.  Allt detta några dagar innan 80-årsdagen… Det hela är oerhört tragiskt och jobbigt för hustrun och barnen –  jag lider förstås även med dem…

I går inträffade en olycka på Solvalla och kusken/tränaren Jim Frick skadades allvarligt. Jim är på intet sätt någon  personlig vän till mig, men flera av mina arbetskamrater känner honom betydligt bättre och stämningen på jobbet är tryckt. Allas tankar går naturligtvis till familjen, och inte minst, Jim själv.

Jag har ovan skrivit om mycket allvarliga saker och någon kanske upplever det som opassande. Om det hade rört sig om för mig mycket närstående personer hade jag förmodligen inte skrivit dessa rader, men eftersom jag har distans till tragiken är det i stället skönt att få skriva av sig. Det känns på sätt och vis ganska logiskt, för den här bloggen föddes just ur ett akut behov av att ventilera saker ( i samband med mammas svåra sjukdom för drygt ett år sedan). Förvisso skrev jag inte många rader om mammas problematik, men jag fick ändå ur mig en massa… på nå’t himla konstigt vis.