Ett politiskt parti, som säger sig värna om arbetarklassens intressen och välmående, kallas vanligen för arbetarparti. Under årtionden har benämningen främst kopplats samman med Socialdemokraterna, men sedan några år tillbaka gör även Moderaterna anspråk på att vara ett arbetarparti (enligt egen utsago det enda…). Vem eller vilka som är det ledande arbetarpartiet tänker jag inte uttala mig om – det är förmodligen en smaksak. Vad jag däremot funderar över är varför det plötsligt (åtminstone för Moderaternas del) är så viktigt att vara ett arbetarparti? Är det verkligen de yrkesgrupper, vilka av hävd avses när man talar om “arbetare”, som bäst behöver politikernas insatser/uppmärksamhet? På den sistnämnda frågan svarar jag för egen del nej. Arbetare (ofta hantverkare), inom de yrkeskategorier där merparten av de anställda är män, har tack vare mångårigt arbete – både från politiskt håll och genom fackförbunden – uppnått mer än drägliga nivåer såväl vad gäller arbetsvillkor som löner.

I vår tid är det näppeligen arbetarna som behöver “räddas” (sorry Moderaterna, ni är för sent ute). Av den arbetsföra befolkningen är det i stället lågavlönade kvinnor med typiska kvinnoyrken (vård- och omsorgspersonal, butiksbiträden, outbildad kontors- personal, lokalvårdare etc) man behöver satsa på. För vilken kontorist betraktar sig som en arbetare? Och vilken receptionist tjänar lika mycket som en rörmokare? Nä, ärade politiker. Det är dags att lägga ner kampen om att vara nr 1 bland arbetarpartierna; lägg i stället krutet där det verkligen behövs, det vill säga på att förbättra de lågavlönade kvinnornas situation i arbetslivet.

/ Storkelina – varken feminist eller kvinnosakskvinna, men kvinna 🙂