I går kväll gjorde jag misstaget att titta på TV3:s Efterlyst. Jag skriver “misstaget”, men inte för att programmet på något vis håller låg kvalitet – nej, här är det “deltagarna” (de efterlysta) som är av minst sagt klandervärd beskaffenhet…

Vet inte varför jag aldrig lär mig, för varje gång jag tittar på Efterlyst så blir jag chockad, illamående och känner en enorm sorg. Sorg över att människor kan vara så råa och ha en sådan obefintlig respekt för andra människors liv, illamående över de fruktansvärda filmsekvenser som visas upp, chockerad över att detta barbariska beteende ständigt pågår ute i vårt samhälle. 

Även fast  jag skulle föredra att undvika nämnda känslostormar, det vill säga undfly sanningen och verkligheten, så tror jag att det är ytterst angeläget att jag (och andra!) ser vad som faktiskt sker. På något sätt måste vi alla arbeta för att få ett tryggare samhälle där människor av alla kön, åldrar, nationaliteter, sexualiteter, politiska åskådningar osv kan och vågar leva på sina egna villkor. Hur? Ja, det är dessvärre den riktigt svåra frågan…