Sedan i lördags har mången skriven rad berört omständigheterna kring den första självmordsbombningen i vårt land; själv har jag hittills medvetet valt att inte behandla ämnet. Det sistnämnda beror naturligtvis inte på att jag inte fördömer handlingen som sådan – att med berått mod skada (eller försöka skada) andra människor är aldrig okej.

Jag, som är en inbiten anhängare av religionsfrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet, sexuellt likaberättigande etc, tycker dock att man är fel ute när man fördömer en hel religion. Det finns miljontals muslimer världen över, men man ska icke glömma att många av dem bekänner sig till  islam i precis lika stor (eller liten…) utsträckning som vi lutheranska svenskar bekänner oss till kristendomen. Och att det procentuellt sett bara är en liten, liten klick av världens troende muslimer som förordar självmordsattacker och andra terrordåd…

Summa summarum: terrorattacker av alla de slag är naturligtvis oacceptabla, men att fördöma religionen islam och muslimerna är föga rättvist. De allra flesta muslimerna vill förstås – precis som majoriteten av mänskligheten – bara få leva sina liv i lugn och ro, och jag hoppas innerligt att vi även fortsättningsvis låter dem göra det. Straffa dem som straffas bör, men undvik kollektiv bestraffning.

/ Storkelina – priviligierad med rätten att tycka