Politikerkarriär? Nä…

Många människor i min ålder har sedan länge har gjort sig en karriär, men då jag själv aldrig har varit någon karriärist har jag ägnat mig åt helt andra saker (kärlek är en av dem! 🙂 ). Som relativt nybliven och outbildad landsortsbo så inser jag dock att möjligheterna på närområdets arbetsmarknad är minst sagt begränsade; det finns således egentligen bara två saker att välja på: Att se till att skaffa mig en attraktiv utbildning eller att bli politiker. Det sistnämnda är på fullt allvar något jag sedan de övre tonåren har haft funderingar på, men då samtliga mina försök att bli aktiv/medlem i “mitt” parti har misslyckats så börjar jag så smått ana att jag inte är önskvärd 🙁

Redan i slutet av 80-talet slussades jag, via en valstuga vid Spånga Station, vidare till “partiets” vuxensektion. Denna gång slutade det med att en obehaglig och allmänt kladdig herre skrämde bort mig…

I samband med riksdagsvalet 1999 var jag åter “het på gröten” och ansökte om medlemskap via nätet. Resultat? Ingen som helst respons.

Efter ytterligare några år träffade jag en av partiets riksdagsledamöter i ett privat sammanhang. Jag berättade då om mina trista erfarenheter, varpå riksdagsledamoten tog mina namn- och adressuppgifter för ytterligare ett försök till medlemskap. Vad som hände? Ingenting. Är jag önskad? Nja, det verkar väl inte riktigt så. Varför? Vet ej. Det enda jag kan komma på är att jag skulle kunna ha någon kommuniststämpel med anledning av mitt nära släktskap med Hugo Sillén, men det verkar ju ruskigt långsökt. Skumt är det under alla omständigheter, för det känns som att alla våra riksdagspartier borde vara intresserade av att få så många betalande (och engagerade?) medlemmar som möjligt.

/ Storkelina – den ratade

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *