Sedan min pappa gick bort är min kontakt med hans sida av släkten obefintlig, faktiskt på gränsen till noll. Och det sistnämnda gör mig egentligen inte så mycket – det har ju blivit rätt uppenbart att pappa och ön var det enda som förenade mig med mina släktingar, det vill säga utan pappa = ingen ö = inga relationer… Eller rättare sagt, nästan inga relationer. Det finns ett lysande undantag, och det är släktens lilla guldkorn alla kategorier: Mitt älskade kusinbarn Sanne. Varje gång denna tös hör av sig blir jag fantastiskt glad 🙂 Dessutom så är det ju rätt coolt att en 19-årig yngling ser till att hålla kontakten med mamsens avdankade, gamla kusiner 😉

I morse blev jag grymt imponerad över hur min kollega Sara ansträngde sig för att få mig till jobbet. Efter att ha åkt med Tommie till Uppsala så ringde jag i vanlig ordning till Sara och jodå, det gick så bra att ta ta tåget och hoppa av i Märsta för att sedan få skjuts till Hästsportens Hus. Det var en liten hake dock: Sara var dödstrött och var inte ens i närheten av att åka till jobbet. Inga problem sade jag! Satt ju hellre på ett fik i Märsta, sippade på en kopp te och väntade på skjuts än att åka kommunalt liksom. Gjorde jag det då? Jo, men ingen lång stund för Sara såg till att skicka sambon Robban, som inte alls känner mig, att hämta. Hon är rätt otrolig den där tjejen, och om det är nå’n som skulle klara av att rodda i hop en hel Nobelfest på egen hand så är det förmodligen hon. Tack!!!

/ Storkelina – äldre släkting utan körkort