Teo i sitt härligt varma vintertäcke, som kollegan Therese stickade förra året.

Sömnbrist och värk tillhör min vardag, så desto gladare blev jag i morse när jag vaknade utvilad och med en kropp i riktigt skaplig form 🙂 Toppformen höll dessutom i sig, så inte ens en hemresa från jobbet på 3 timmar och 5 minuter tog kål på den. Nej då, när jag kom hem var jag fortfarande full av energi = långkalsonger, byxor, strumpor, raggsockor, vinterkängor, halsduk, mössa, vantar, fleecejacka, vinterjacka, reflexväst och pannlampa på (ja, jag bor på landet 😉 ) för en skapligt lång promenad med Teo. Härligt!

Lilla Bus hänger också gärna med på hundpromenad, men när det ska gås lite längre sträckor brukar jag stänga igen hund/kattluckan och lämna henne hemma – så även i kväll. Då hon hade Tommie som sällskap tyckte jag inte heller särskilt synd om henne, men Bus tyckte tydligen väääldigt synd om sig själv. Enligt Tommie så inledde hon med att kasta sig upp i ett fönster för att se vart vi tog vägen, började sedan jama smått hysteriskt och stormade den slarvigt stängda luckan för att slutligen ta sig ut. Tråkigt nog, åtminstone för Bus, så hade jag & Teo redan försvunnit ur sikte. En viss liten kisse, vit med svarta fläckar, satt dock troget ute på tomten och inväntade de “förrymda” familjemedlemmarna. Ursött och faktiskt den hittills längsta stunden vår lilla busiluring har varit ute ensam.

/ Storkelina – energisk matte