En närstudie av en av våra underbart vackra luktpioner. För visst är det väl luktisar?!

Några gröna fingrar har jag icke, och ingen kan anklaga mig gör att göra alltför stora ansträngningar när det gäller trädgårdens blomsterprakt (eller snarare brist på den sistnämnda). De tre pioner som redan fanns på tomten när vi köpte den är dock bedårande vackra, och flera så’na skulle jag definitivt inte ha nå’t emot. Pionerna var även vår älskade Teos favoriter, och faktum är att det är just den pion som han alltid kissade på som har växt sig både starkast och frodigast.  Lite lustigt tycker jag, för när vi bodde i lägenhet i Bromma så var det en och annan hysterika som hävdade att hundkiss förstörde växtligheten. Det kanske stämmer, vad vet jag, men det gäller i alla fall inte pioner i kombination med bostonterrierskvättar. Till skillnad från många andra så behöver mina/våra pioner inte ens bindas upp, och det måste ju vara tack vare kissterapin 😉

/ Storkelina – inte grönfingrad men klåfingrig