Årets adventsljusstake sedd snett uppifrån.

När jag var liten så fullkomligen älskade jag allt som hörde julen till och mitt motto när det gällde julpynt var “ju mer desto bättre”. Det sistnämnda höll i sig i en herrans massa år, men så plötsligt en dag så tog det bara stopp och jag blev närmast allergisk mot all vad tomtar och pynt hette 🙁 Nu? Ja, efter några år med närmast totalt ointresse för såväl advents- som julfirande så är jag kraftigt på gång igen. Årets adventsljusarrangemang har stått klart (dock ej framme!) i veckor, och såväl elstake som stjärna har plockats fram och provtänts. Plötsligt så ser jag fram emot julen igen, och det känns faktiskt JÄTTEBRA 🙂

I går kväll var det fullt ös här på byn = en helikopter som nästan strök hustaket innan den flög vidare och landade strax bortom/vid sidan av granngården Annelund. Helikoptern lyfte sedan, tog ytterligare en sväng över området, gick åter ner men försvann därefter ut i tomma intet. Vad som faktiskt försiggick har vi ännu inte lyckats lista ut, och detta trots att granntösen Jejje ringde polisen för att höra sig för. Kunde ju vara intressant att veta om det var en förrymd brottsling man sökte efter tänkte vi…

I dag har vi mest bara tagit det lugnt, men jag har i alla fall hunnit med att fixa i ordning lite i gäststugan (måste ju vara fiiiint inför mammas ankomst till jul) och dessutom så blev det en tur i spårskogen med Catla (och Tommie ). Härligt!

/ Storkelina – i pyntartagen