Modernt föräldraskap

Någon gång för flera månader sedan så flaggade jag för att jag skulle ta upp ämnet “modernt föräldraskap”, men som så ofta förr så föll mina goda intentioner helt i glömska. Hursomhelst, jag påmindes om mina tankebanor härom kvällen när läste jag Camilla von Otters härliga ledare i senaste numret av Vi i villa. Camilla von Otter (i dag förälder men själv fostrad på 70-talet) skriver bland annat att det fanns någonting förlåtande och avslappnat med livet på 70-talet där det var okej att dölja skavanker med lite brun lackfärg eller en presenning. Hon skriver vidare att det borde jag ta efter 2013, och jag förstår SÅ väl vad hon menar! Nej, jag är inte förälder MEN a) jag har varit barn b) jag har/har haft egna föräldrar c) jag har sett andra barn och föräldrar samt d) jag har sett hur tiderna har förändrats…

Jaha, vart vill jag då komma med detta?! Jo, med risk för att reta upp en eller annan medmänniska så vill jag kort och koncist beskriva den avgörande skillnaden mellan föräldraskap förr (före 80-talet) och nu enligt följande:

Förr var det barnen som var tvungna att anpassa sig efter de vuxnas liv. Nu är det de vuxna (föräldrarna och till dem hörande släktingar, kollegor & vänner) som anpassar sig efter barnens liv. Bättre förr eller bättre nu? Nja, en smaksak men i mitt tycke så hade väl någonstans mitt emellan varit att föredra.

Hur tänker jag då? Självklart så ska varje vuxen människa, som valt att sätta barn till världen, sörja för att barnen får bästa möjliga omvårdnad och förutsättningar till ett gott liv. Det är dock min övertygelse att det finns andra och avsevärt bättre sätt att uppnå detta än “metoderna” nedan (som ju nyttjas av sååå många nutida småbarnsföräldrar);

  • Att curla sönder barnen, dvs att inte lära dem att ta eget ansvar. Är vecko/månadspengen förbrukad så är den, och bor man i storstan så behöver man inte alltid bli hämtad och körd överallt.
  • Att åtsidosätta alla sina egna/partnerns behov för att barnen “alltid går först”. Helgalet! Barn mår sällan bra om inte föräldrarna gör det…
  • Att vara så överfungerande att det inte finns tid till något annat än att vara förälder. På 70-talet fanns det, enligt min mamma och rätt många till, tid till en himla massa annat så länge man “bara” hade en eller två friska småttingar. De allra flesta barn överlever (och mycket mer därtill!) även om det ex.vis inte är knäpptyst när de ska sova eller om de får somna någon annanstans än hemma i sin egen säng.
  • Att tacka nej till allt annat än “barnaktiviteter”. STOPP och belägg! Barn kan vara med i de flesta vuxensammanhang, och det är bara nyttigt för de yngre att inte alltid stå i centrum och/eller bli underhållna. Precis som för hundvalpar (jo, jag jämför 😉 ) så är det jättebra med passivitetsträning = att lära sig att ha tråkigt utan att gnälla och gny.
  • Att alltid ha med barnen överallt alternativt att tacka nej till evenemang där barnen inte kan vara med. Naturligtvis så är de små inte mindre älskade för att man ordnar barnvakt i bland 🙂 Hur bra förälder man är mäts INTE i hur ofta/ sällan man lämnar i från sig sin(a) älskling(ar).

I stället för ovanstående: Sänk ribban, det vill säga ge upp försöken till fullkomlighet, och vinn därigenom en förhöjd livskvalitet. Hur? Om man klappar om sig själv och inser att man är good enough (duger gott) så trivs man ofrånkomligen bättre med sig själv = även omgivningen (barnen) trivs bättre/blir lyckligare. Plättlätt! Okej, kanske inte men åtminstone en behagligare väg att gå.

/ Storkelina – barnlös med rätt att tycka och självutnämnd expert

Detta inlägg är publicerat under Okategoriserade av admin. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.