I eftermiddags blev jag så glad för min älskade mammas skull (och därmed även min egen!) att jag tog Catla i släptåg och knallade över till granngården för att fira. Okej, det blev ingen skumpa men väl några skvättar glögg och trevligt sällskap. Tack, Jejje! 😛

I morgon är det äntligen dags för den magnetröntgen (eller magnetkamera som proffsen säger 😉 ) av ländryggen som jag väntat på sedan i våras. Min heeelt underbare reumatolog på Akademiska Sjukhuset i Uppsala är den första läkare som verkligen har lyssnat på mig, och därmed ska det ställe där jag haft kronisk smärta sedan år 2000 äntligen undersökas ordentligt. Jag pratar om vad jag till vardags kallar “rumpryggen”= sacroiliacalederna. Man kan tydligen ha en kronisk inflammation där, så kallad sacroilit, som faktiskt går att behandla. Åååh vad underbart det vore om det går att få bukt med ryggskrället! Och jag looovar att i så’nt fall inte vara det minsta bitter att över att det tagit nästan 14 år att få diagnosen…

Nu ska jag försöka koppla av en stund innan det är dags för tidig sänggång inför morgondagens bravader i Stockholm (läs jobb + röntgen 🙂 ). Ha det fint så länge!

/ Storkelina – från en skog nära (?) dig

Sötaste Rocky sedd uppifrån, det vill säga med huvudet i mitt knä (eller skrev om man ska vara nogräknad…).

Tommie fick ingen glögg, men han var ändå varmt välkommen att hämta såväl maka som hund.