För snart 1½ år sedan diagnosticerades min älskade mamma med en långt framskriden, inoperabel lungcancer och prognoserna var (och är) naturligtvis inte alls goda… Utan att ha några större förhoppningar om bättring* satte läkarna ändå in cellgifter och strål-behandling, och i december fick mamma sedan det glädjande beskedet att tumören faktiskt hade krympt något.

För någon vecka sedan var det åter dags för röntgen, och vid dagens uppföljande läkarbesök meddelade läkaren att “krympningen” så här långt hade varit bestående dvs att tumören inte hade växt något. Som ni förstår så var detta helt fantastiska nyheter, för varje bra dag vi har är en oerhört värdefull dag. Jag är såå innerligt tacksam för att vi har så god hjälp av de högre makterna och, inte minst, för att mamma är en sådan fantastisk kämpe!

/ (He)Lena – mammas & pappas flicka

* den aktuella tumören är såvitt jag förstått en mutation, vilket gör den än mer resistent mot de behandlingsformer som står till buds.