I eftermiddags spred sig en helt obeskrivlig värme och lycka i mitt mattehjärta. Utan att ha den blekaste aning om var vår fina Bus befann sig så ropade jag på henne ett par gånger. Av en ren slump så kastade jag samtidigt ett öga bort över åkrarna och får på lååångt håll se en kisse som plötsligt vänder på “klacken” och galopperar hemåt i full kareta 🙂 Det tog en stund att ta sig hela vägen hem, men sedan stod hon här på verandaräcket och strök sig mot mig. Sååå obeskrivligt härligt när en individ, som sedan kattungsben haft möjligheten att själv få välja, väljer att komma för att matte ropar mitt på blanka dagen . Åååh vad jag älskar vår lilla Bus!

Öööh, ingen blixt tack! Jag försöker faktiskt…

… sova.